En kväll, när jag egentligen borde gått och lagt mig, satt jag och botaniserade bland Youtube-användaren Brentalfloss videor. Jag började med vad som måste vara en av hans tidigaste spelvideor…

… och fortsatte med den helt klart fånigaste, men också en av de mest älskvärda.

Det här med att göra a capella-inspelningar av låtar med enbart sin egen röst i flera stämmor är nu inte något som Brentalfloss har patent på, och ”related”-fältet ledde mig vidare. Och jag som verkligen behöver sova!

Den här är kanske inte lika kompetent rent musikaliskt (melodinstämman är vidrigt smörig, och låter rent av falsk här och där tycker jag)…

… men sura toner till trots ledde den mig till den här något mer kompetenta samlingen Zelda-låtar. Särskilt det andra stycket ger mig omedelbar gåshud. Det må vara för att det är bra musik, eller för att det är musik från ett älskat spel. Det är en diskussion för ett annat inlägg.

Därifrån tog jag sedan vägarna till något betydligt mer konceptuellt. Ett verkligt enmansband, i realtid. Inga studiotricks, och heller ingen större musikalisk behållning, men lite roligt är det ändå.

Och, som rubriken säger, leder alla vägar till Zack, närmare bestämt Zackkims flyhänta version av det klassiska Mario-temat spelat på två gitarrer, av en man, samtidigt. Vilka vägar jag än följer, vilka relaterade videor jag än klickar på i mina strövtåg i spelmusikens djungler, hamnar jag ändå till sist här.

Har du någonsin undrat hur det skulle se ut om våra mest älskade spelkaraktärer hade Facebook? Nu slipper du undra längre:

Ni minns väl vem Sheik egentligen är?

Fler statusuppdateringar här

Förlåt mig, förlåt mig, förlåt mig, förlåt mig.

Visionerna och ambitionerna har varit i stort sett obefintliga från min sida, vilket jag lustigt nog ser som något positivt. Det är alldeles för lätt för någon med perfektionist-tendenser att ge upp ett projekt innan man ens vågat prova av den enkla anledning att målet är för stort, kanske rent av orimligt.

Mig veterligen finns det flertal bra svenska sidor om spel, säkert hur många som helst om man verkligen börjar räkna. Jag säger inte att vi gör något unikt, eller gör något vansinnigt mycket bättre än någon annan. Men för mig är det en betydande skillnad här mot där: här får jag skriva.

Och jag gillar verkligen att skriva. Inte minst om TV-spel. Jag hoppas det märks när jag väl skriver. Ibland försvinner nämligen både tiden och inspirationen till att skriva. Men här kommer äntligen något.

Bloggen fyllde såklart ett härom månaden och då Dan lite passande var i sta’n (den stad där hela 66,66 % av redaktionsmedlemmarna bor) så kom någon på den briljanta idén att helt enkelt fira lite. För allt som allt tycker jag att det varit ett ganska trevligt år. Dan köpte en prinsesstårta, datorn sjöng ”ja må han leva” och vi malde på ett par timmar och spel, bloggen, spel, minnen och spel.

Det blev allt som allt en mycket trevlig kväll, nu ska bilderna få sköta resten av snacket.

Och så undrar man varför samhället i stort fortfarande ser ned på spelare som pubertala pojkrumseremiter utan verklighetsförankring.

För att förtydliga: I spelet Ninja Gaiden Sigma 2 (inte släppt ännu) kan man med PS3:ns rörelsekänsliga handkontroll skaka på de kvinnliga figurernas bröst. Kul? Kanske lite. Nödvändigt? Knappast. Bra för spelens rykte som könsjämlika? Hualigen!

Uppdatering: Klippet har som synes tagits bort på grund av något regelbrott, men det var ärligt talat inte mycket att se ändå. Kontentan av det hela framgår i stycket ovan.

Mass Effect har förstört mitt liv, lite som WoW gjort ett par gånger, fast på ett helt annat sätt. WoW förstörde mitt liv genom att vara en gigantisk allslukare som glufsade i sig all ens speltid med en färgglad yta och lättillgänglig underhållning tillsammans med andra (för det är ju som vi vet alltid roligare att spela med andra). Med bedrägligt enkla men beroendeframkallande spelmoment sög WoW åt sig mer och mer speltid, tills jag inte ens såg åt några andra spel mer än i korta stunder av klarhet. Stunder som min nedknarkade hjärna avskrev som tillfällig galenskap – inga spel kan väl vara mer värda min tid än WoW?

Mass Effect har förstört mitt liv genom att vara allt jag letat efter bland rollspel. Det är stort, men känns ändå snabbt. Det är vackert, utan att hemfalla åt simpel gullig rollspelsanimeestetik. Det är ambitiöst skrivet, utan att vara storvulet och långt bortom gränsen för pekoral (något jag själv däremot tenderar åt för stunden). Det är helt enkelt bäst, och efter att äntligen ha spelat genom spelets huvudstory (det tog bara ett och ett halvt år) och för första gången ha börjat om på ett avklarat mastodontspel, ser jag mig om, och fattar inte hur några andra spel någonsin kunde kännas intressanta. I Level läser jag om Assasin’s Creed II, Bayonetta, Rage och Splinter Cell Conviction. Det enda spel av dem jag läste om i senaste numret som intresserade mig det minsta, var Dragon Age Origins, och det förekommer bara i en reklamannons för någon postorderbutik. Det som skiljer det från de övriga storspelen, är att det utvecklas av Bioware.

Min Shepard är fulare, men han är min (min kvinnliga Shepard är snyggare, och hon är också min).

Under en tur på stan i dag bläddrade jag igenom den ena spelkedjans begagnathyllor, och hittade bara låda efter låda med likartade FPS, TPA, racing och rollspel. Inga av dem lockade mig det minsta. Rollspelen är företrädesvis japanska, vilket innebär att de är som att spela Final Fantasy ett med högupplöst grafik (Eternal Sonata, som ändå har realtidsstrider, står i min hylla och gråter för att jag övergett det redan efter knappa tio timmar). FPSen gör sitt bästa för att efterapa grönbrunleriga Medal of Honor (det första) som öveträffades redan av det första Call of Duty med någon unik knorr (tänk Fracture), och vad tredjepersonsäventyren vill vet jag fan inte, men de lockar mig inte. Varför ska jag axla någon anonym muskelknuttes mantel och försöka rädda en vacker men anonym (brun) värld, när jag kan designa min egen kommendörkapten Shepard (till så väl utseende som personlighet) och ge mig ut i den mest detaljerade och kärleksfullt konstruerade galax spelvärlden någonsin skådat?

Så ni kan behålla era Battlefields, era ökända bajonetter, era automatvapen och piskor, era Dirty bilar och heta importnätter. Jag väntar tålmodigt på Dragon Age och Mass Effect 2. De ska får förstöra mitt liv, och jag kommer att älska varenda minut. Under tiden nöter jag lite hadokens när jag orkar, och lattjar runt i Mass Effect när jag inte orkar.

När maj blir juni och vår blir sommar spritter det alltid, åtminstone lite, av glädje hos mig inombords. Inte för att jag känner mig hundra på att nu blir det sol och bad fram tills huden torkar ut, utan i sådana fall snarare kanske för att man med största säkerhet vet att långkalsonger, extra tjocka tröjor och vantar är något som lär få ligga på hyllan ett bra tag framöver. För det är ju den svenska sommaren i ett nötskal, känns det som. Ena sekunden högtryck och en rejäl värmebölja, varpå ösregn och lite svalare vindar sköljer in över landet. (Meteorolog talk ftw.)

Hur som helst bäddar en svensk sommar alltid för åtskilliga timmar framför konsolen eller datorn. Så precis som Agneta Sjödin gör när hon bjuder på sina nyårskarameller tänkte jag dela med mig av mina highlights, sett ur gamerns synvinkel från sommaren som varit. Here we go..!.

I början av juni då dagarna antingen bestod av favoritleken ”stirra in i väggen” eller bara vara allmänt dryg mot medspelare samt motspelare i DotA, kändes det som att lite förändring skulle vara på sin plats. Jag och en kompis våldgästar mormor:

Det sägs att det är en hårfin skillnad mellan att vara hallänning och efterbliven. Det här var inget jag eller polaren fick erfara då vi spenderade tiden i Rolfstorp relativt isolerade från omvärlden. Det blir ju lätt så… när man spelar spel. Allt annat som faktiskt går sin stilla gång runt omkring en uppfattas som icke-existerande. Rätt skönt egentligen. Innesittandes hela tiden blev vi ju självklart inte. När man är på landet får man ju passa på att gå ut och gå bland fält, åkrar och skogar. Förutom att se diverse djur ur den svenska faunan lyckades man för övrigt med konstycket att faktiskt få ett och annat uträttat!

Sitta vid datorn regniga dagar och spela Age of Empires med allt från Meatloaf till Little Texas dunkandes i monitorerna varvat med ärenden åt mormor i byns lokala handelsförening samt lek med taxen de stunder vädret tillät är handplockade favoriter från en veckas vistelse öster om Varberg. Bäst av allt var nog ändå kvällarna framför brasan med hembakta delikatesser, läsk och fenomenalt lektyr som givetvis baserades på skapelser tagna ur Blizzard’s arkiv. Bra skit!

Nyligen uppackade i sovrummet på ovanvåningen i mormors hus.

Nattjakten och Ekot klockan 2 - varje natt!

Let the feast begin!

Jodå så att ehh..!.

J.S Bach eller Diablo II O.S.T ..?. Hmm...

Richard A. Knaak skriver bra böcker.

Gamla minnen väcks till liv...

R.i.P

Från hallands jordbruk till värmlands skogsbruk! Djupt in i granlandskapet strax beläget ovanför en tjärn har kompisen, Jacob, som hänkade på till mormor tidigare, ett hus ihop med sin släkt. Här snackar vi öde landskap. Säkerligen en rik fauna här också, precis som på de flesta håll i den svenska naturen, men när det kommer till civilisation får man leta ett bra tag till. Vad mer passande än att spela igenom återutgåvan på Gamecube av Resident Evil?

Sällan har ett spel upplevts i en så passande omgivning som den vi befann oss i spelande stund. Kanske för att spelet i sig just äger plats i ett gammalt hus, djupt in i skogen..?. ja, vem vet? Givetvis spelar vi oss igenom pusslet samt den värdelösa dialogen (se filmsekvenserna) som Chris. Lite hard mode med andra ord. Eftersom det är ett gammalt hus, som endast är i bruk under sommarhalvåret, som vi bor i, finns inget avloppssystem och man blir tvingad att korsa gårdsplan för att nå utedasset. Föreställ er rädslan när man går där mitt i natten, toanödig och öronen på spetts pga. den överhängade risken att bli anfallen av arga dobermans eller zombies. Hujeda mig.

Utöver det här kantades sommaren med rätt mycket annat, dock ej spelrelaterat. Bra sommar säger jag i vilket fall, hoppas att hösten som kommer inte blir dålig den heller.

Några korta tankar om Super Plays nedläggning (mitt tangentbod har kortslutits av en kopp te, annars skulle jag skriva mer).

Konkurrens är bra för alla branscher, så också tidningsbranschen. Utan konkurrens riskerar kvarvarande aktörer att stagnera och bli självgoda. Att en av Sveriges två renodlade speltidningar för samtliga plattformar nu läggs ned är inte bra för branschen. Man kan förstås påpeka att det är just konkurrens som gjort att SP måste lägga ned. Allt de ger en finns på nätet, gratis och snabbare. Dessutom tycker jag rent personligen att tidningen inte varit så värst bra på sistone. Framför allt ful utav helvete.

Men mina åsikter åsido är det ändå trist att tidningen lägger ned, den är trots allt något av en institution i spel-sverige och Sveriges äldsta multiformatstidning. Levels väg till rent monopol på den marknaden ligger nu öppen, och vad man än har för personliga preferenser är det alltid bra med valfrihet.

Så jag knäcker en gravöl (eller skulle om jag hade råd), och minns med glädje den tid när SP var min enda källa till spelnyheter, och dessutom rätt snygg mellan varven.