Nu gör jag slut. Och den här gången är det på riktigt.
Det är fan samma sak nästan varje gång. Jag är pepp i förväg, tycker att ”det här borde ju vara något för mig” och står förr eller senare där och öppnar plånboken. Traskar hem med BioWares senaste i väskan och ser framför mig alla timmar av välskriven dialog, engagerande stridssystem och gripande handling. Jag orkar oftast några timmar. Sedan kräks jag. Det sjuka är att jag vill inte säga att BioWare gör dåliga spel. Bara helt fel för mig. Det behöver inte riktigt vara samma sak. Jag kan ändå sitta där och förstå vad folk fascineras av (till skillnad från t.ex. Far Cry 2…).
Jade Empire hypade jag till den grad att jag blev utskälld av skolans IT-ansvarige eftersom jag ändrat startsidan på samtliga datorer till jadeempiregame.com. Jag tyckte bokstavligen allt med det spelet verkade briljant. Det blev dessutom det BW-spel jag gett längst chans också, det fick nog tjugo timmar, om jag minns rätt. KoTOR och Mass Effect fick cirka fem var. Det faller alltid på samma sak. Dialogen kan många gånger vara välskriven, men jag handikappas alltid av att de möjliga svaren från karaktären sällan ligger nära det jag egentligen skulle vilja säga. Jag får ungefär samma känsla i kroppen som när jag ska tala tyska. Visst har sju års studier gjort sitt, men då jag aldrig riktigt fått praktisk användning för det så är det inte mycket som sitter per automatik. De få gånger i livet jag tvingats tala tyska har jag alltid känt mig begränsad och frustrerad över att det är så mycket mer jag skulle vilja få fram.
När jag ändå suttit i en halvtimme och i äkta Sims-anda justerat varenda litet drag i ansiktet på min karaktär, format hans bakgrund och varsamt placerat ut attributspoäng vill jag att han inte bara ska se ut som jag vill, utan även bete sig och tänka som jag vill. Visst, jag är helt medveten om de tekniska problemen i att låta dialogen ha möjligheten att spreta iväg åt alla möjliga håll, men det finns något grundläggande fel i samtliga spel som är svårt att sätta fingret på vad det är, men som likväl retar upp mig. Det är lustigt, för jag upplever det inte alls i t.ex. Oblivion eller Fallout 3. Jag upplever det förvisso inte i Fallout 1 och2 heller, men det känns schysstare att jämföra med tidstypiska exempel. I och för sig blir det nästan bara mer förnedrande att få spö av tio år gamla spel…
Två spel i BioWares spelografi tycker jag dock sticker ut en aning. Det första är det gamla magiska Neverwinter Nights. Nu har jag visserligen inte rört det på många år, men jag minns det som tokigt fint och mysigt. Det andra är Mass Effect, som faktiskt rättar till det där med dialogen bitvis och är ganska trevligt, men som ändå faller på det där oändligt långdraget sega, det känns som om dramaturgin i Mass Effect följer lite Karl Pilkington-filosofi. ”Any problem solved is a new problem made”
Okej, det kanske inte bara är Mass Effect som använder sig av tårta-på-tårta-problemen, men jag kände bara att så mycket som verkade vara en obligatorisk del av historian skulle kunnat vara valbara sidospår, vilket fick mig att tappa fokus och till slut bara sucka tungt, lägga i skivan i fodralet och låta det samla damm.
Nu kommer den där fantastiska finalen som såklart ska handla om Dragon Age. Jag sätter ut en mindre spoiler-varning om man är jätterädd för sådana, märk dock väl att det tog mig ungefär en halvtimme att storkna den här gången.
Än en gång pillar jag en bra stund med min karaktär. Det blir en ståtlig karl i gröna kläder som pysslat med magi hela sitt liv. När jag till slut är helt nöjd får jag se det spännande genererade introt som bygger på hur jag format min rollperson. Ett par riddare leder mig in i en typisk slottssal. Där väntar Leif GW Persson i rustning. Han har uppenbarligen snedtrippat på billigt tjack och babblar på om en massa gojja som låter ungefär som Vogon-poesi. Innan jag vet ordet av det står jag i en alternativ värld vars estetik är totallt rippad från Oblivion-delarna från just Oblivion (som säkert snott det någonstans ifrån i sin tur). Där stöter jag på min första fiende, en blå ljusboll. Jag skjuter den med magi och den dör. Det var precis lika spännande som det lät. Jag stöter på ett par till och, tro det eller ej, de går samma öde till mötes.
Till det stora klimaxet. En talande råtta. Den är skitkäftig, så jag käftar såklart emot, så bra det går. Den babblar på om ungefär samma skräp som Leif gjorde, och efter att han visat att den kan vara människa också hänger den med. Vi traskar runt ett tag i Oblivion-världen (som för övrigt påminner en del om Xen från Half-Life också) och smiskar lite ljusbollar, tills vi springer på en död björn. Den ser först skitdöd ut, men det är den inte såklart. Istället så är den dryg som fan och gillar gåtor. Jag försöker vara störig, utan resultat alls. Efter att ha experimenterat en stund med dialogen verkar det som om jag måste vara någorlunda trevlig, vilket stör mig eftersom jag tänkt spela igenom spelet lite ”renegade”. När vi tjäbblat en stund och jag svarat rätt på ett par hjärndöda frågor får jag till slut gå.
Redan här har min motivation sjunkit i botten, man jag är villig att ge det lite till. Jag hittar ingenstans att gå och börjar i hopp om att hitta något nytt att backtracka lite. Längs vägen hittar jag en skinande riddare. Jag går fram och försöker vara lite hård och kaxig men blir bara totalt avsnoppad. Blir påhoppad av lite blåa bollar och spökvargar. Suckar. Ledsnar. Ger upp.
Så kommer vill tillbaka till ett ämne som nyligen varit aktuellt här på bloggen. Hur länge måste man spela ett spel för att få bedöma det? Jag skulle känna mig ytterst oprofessionell om jag satte ett betyg på Dragon Age, men samtidigt kan jag tycka att om jag inte fångats efter en halvtimme så är något helt fel. Jag brukar inte se mig själv som en särskilt otålig person när det kommer till spel, så länge man ser potential där borta på horisonten brukar det gå att dra igenom segstartade inledningar. Men det här… nej fan. Ingenting stämde för mig och BioWare tynar helt bort som ett respekterat spelhus för mig…
Håll dock ögonen öppna efter Dragon Age-texten som dyker upp från Daniel vilken dag som helst!
Dan
Fan Alex ge spelet en chans. Har suttit sen i tisdags och nött, det blir bättre om du inte gillar det från början.
Du har inte fått smaka på det bästa än, nämligen dialogen mellan dina egna karaktärer.
av: John den 8 november 2009
, kl. 1:53
Usch, vilken press. Men ja, jag ska nog försöka sammanfatta lite intryck snart. Har ju klämt in kring tolv timmar hittills. Ska väl försöka få in några till i morgon.
John här ovan har faktiskt en bra poäng. Så fort man kommit genom introduktionsdelen och fått några gruppmedlemmar börjar de snacka med varandra, och det är en del riktigt roliga dialoger ibland. Och ibland otroligt fåniga.
av: Daniel den 8 november 2009
, kl. 2:48
Mage origin delen aer den absolut saemsta. Fade/vaerlden suger. Men holl ut, magikerna i detta spel r de starkaste om du v’ljer r’tt magier, cone of cold, fireball, walking bomb osv.
av: NiQe den 9 november 2009
, kl. 19:21
Faktiskt är det här ett av de första rollspelen jag testar där jag verkligen känner på en gång att jag vill köra det igen för att uppleva hur det är att spela med en annan klass. Jag kör en rogue just nu, och framför allt en mage vore nog rätt skön omväxling inför en andra genomspelning.
av: Daniel den 9 november 2009
, kl. 23:58
Fy fan! Snart gör jag också slut!
Ska inte slösa mina ord här, utan ta det hela i ett eget inlägg, men just nu är det otaliga småmissar blandat med ren inkompetens som gör att jag hatar de anställda på Bioware som haft något att göra med Dragon Age.
av: Daniel den 13 november 2009
, kl. 16:27
Tystnad är den grymmaste formen av bestraffning. Därför tar jag ton och vill sjunga dessa ord innan den nya dagen kväver allt jag vill säga.
Du skrev ett långt blogginlägg fyllt av känslor. Tillåt mig att lägga ifrån mig min konjak och kontra med mitt lilla imaginära pennsvärd. Först lite stingande kritik. This might hurt. A bit. En liten spruta innehållandes sanning och visdom.
Förstår inte riktigt hur du kan jämföra dialogen i Mass Effect med det gudlösa avskyvärda så kallade innehåll som finns i Fallout 3 och Oblivion där konversationerna är så enfaldiga och rent sagt.. fantasilösa. Där finns det inga känslouttryck överhuvudtaget. Ingen substans ingenting. Hur rättfärdigar man t.ex att man, utan att spoila, på det mest imbecila sätt kan du manipulera den smartaste ”varelsen” som existerat..?
Bah! Jag har aldrig påträffat dessa emotioner/andar som du tycks plågas av när du spelar Biowares spel, dock uppfyllde de mig när jag spelade Bethesdas RPG.
Nåväl det är en smaksak.
Men åtminstone så reagerar folk verkligen på det du säger i ME och DA, ibland lite för mycket men det du gör har tydliga konsekvenser och går åtminstone att utläsa i deras ansikten.
Jag vill även fortsätta mitt historiskt dryga inlägg på denna sida, ordbajsa på svengelska och hävda att Bioware fortfarande är största storytellers vi skådat i tvspelsindustrin. Detta är alltså ett spel man bör spela för att ta del av lore, karaktärer och för att upptäcka en helt ny värld, med tydliga klara paralleller till vår egen.
Alex du har bara spelat en halvtimme av ett spel som nog i genomsnitt körs igenom på runt 40 timmar.
Det är knappt lite mer än 1 procent. 1 %
Det du bör fråga dig själv är, kan man som recenscent/opinionsbildare/konsumentrådgivare avfärda en bok genom att att läsa 2-3 sidor?
Det må vara en absurd jämförelse men det relaterar till det du nämde…
Jag förstår din känsloreaktion då du förväntat dig så mycket mer. Och jag vet att detta inte var menat som en recension men jag förstår att du en dag aspirerar att skriva om tv-spel. Denna spirande konstform. Du behöver tålamod. Tålamod.
God natt.
av: främling den 14 november 2009
, kl. 1:21
Då kommer jag in, mitt från ingenstans och säger någonting helt utan substans. Jag är dessutom full och bitter. Känn på den..!.
Att tycka och tänka något om ett spel förblir alltid något subjektivt. Så äre’bah.
Jag tror att Alex, med få timmar spelade i registret och Daniel, som iaf verkar ha spelat på rätt bra, spelar samma roll som den lille pojke som går emot den förblindade folkmassans beundran, tar saken i egna händer och säger som det är rakt ut; ”Men Kejsaren är ju naken!”
Bioware är phett grymma yo, men även den bästa gör misstag ibland. Bara för att recensenter med mer kött på benen än oss smörjer in ”DAO” med lovord som skulle få Göran Johansson att rodna betyder inte det att den ensamma rebellens röst inte är av vikt.
Jag har sett trailers och lite gameplay från olika håll och kanter. Mitt omdöme i det här fallet är lika mycket värt som Jimmie Åkessons beträffande flyktingpolitik. Faktum kvarstår dock att dialogen, i den trailer Daniel tidigare postat här på bloggen, spelar i samma liga som dramatiseringen av Midway’s Mortal Kombat.
Uve Boll kan ju göra en film av’ett senare?
Tack för att Du läser vår blogg och lämnar massiv feedback, främling. You rock.
av: Dan den 14 november 2009
, kl. 3:17
Jojo vi har sett det innan, rebellens skrikande protester. Jag medger att det kan vara möjligt ibland. En hel spelvärld grillade en man på 1up som sågade Neverwinter Nights 2. Visserligen var hans review genomrutten men 5/10 stämmer. Många andra prisade det spelet och det var givet då det var Obsidian som gjorde det att detta skulle vara ett finlir.
Jag måste säga att det spelet sög riktigt hårt. Det var fruktansvärt smaklöst på alla sätt, förutom några små glimtar.
Lika mycket som man kan klaga på att Mass effect är ett dåligt FPS så har även Dragon age sina brister. Jag ger det 8/10.
Det är ett hardcore spel som tilltalar fansen främst, mycket bygger på ren strategi.
Det lyckas inte vara det action-gore spel som trailerna syftar på. De fans som spelade Baldurs gate med de moddar som gör spelet infernaliskt svårt jublar.
Det här spelet får mig att känna ångest, desperation, frustration, glädje, lycka, kärlek, empati alla möjliga typer av känslor. Det stimulerar och och ger mig nya filosofiska tankar kring vad som egentligen är gott resp ont.
Hur länge är en hjälte, en hjälte?
Ett spel är inte bara ett simpelt spel längre, det är en upplevelse. I detta fall en rik och mångfacetterad sådan.
Dan, jag gissar att du sett trailers som visar dialoger. Vi diskuterar rpg därav bör du jämföra spelet med andra rpgn och inte enorma Hollywood produktioner med perfekt skådespeleri. Allt är relativt (även om det i sig är en lögn) I dina ögon tycks det du sett vara värre än vilken kalkonfilm som helst. Om du spelat andra serier likt dessa två exempel Alex nämner kommer ingen i närheten av den interaktion som dialogerna ger i Dragon age.
Det här är bara början.
Spelmediet är ungt och har fortfarande en lång väg att gå.
Jag hade kunnat sluta här men:
Att kräva perfektion på alla fronter och inte kunna nöja sig med mindre är grymt, något jag föraktar hos alla recenscenter som slaktar alla goda ideer och intentioner i spel.
En god kritiker bör inte endast kunna se det som är dåligt. Jag misstänker att man kan finna de mest inhumana människorna utan vare sig förståelse eller medkänsla i recenscentkåren ibland. [Kotaku är ett undantag]
(ibland undrar man om de är mutade med när de slänger ut tior lite här och där men blahgrrr..orka)
Det här är ett fantastiskt spel, om man spelar det på rätt sätt. Så är det. Det enda man kan betygsätta är ens egen spelupplevelse och på det viset sitt eget sätt att spela och ta del av ett spel. Gör du dåliga otaktiska val, får du ett dåligt spel, spelar man smart flyter allting på vackert. Det här spelet kräver IQ och bestraffar idiotiskt gameplay, vilket faktiskt är av godo. Man kan inte springa in i strider hur som helst. Vett.
Dessutom bör det givetvis liras på PC, skulle vara intressant att veta vilken plattform ni spelat det på.
Jag hoppas ni blir förbannade eller bara glada för respons. Ser fram emot Daniels recension.
av: främling den 14 november 2009
, kl. 12:41
Fascineras över hur mörk denna saga faktisk är, har spelat alla origins utom dalish elf.
Min favorit är nog dwarf noble: Intriger, avundsjuka maktbegär mästerligt porträtterat (om du spelar som lite ond)
Även intressant när en del val i spelet som först tycks onda i slutändan kan leda till något riktigt fint och vice versa. Grått är gott
Det negativa med detta spelet är de utdragna dungeon crawls och kassa belöningar i form av loot som oftast suger osv. Karaktäernas småprat dem emellan lyfter dock stämningen. De är guldkorn. Leilana med sin sexiga accent, Morrigans tragiska uppväxt, Wynnes moderliga sätt, Shale som hatar fåglar. Det är så mysigt och det finns så mycket intressant att samtala med folk om.
av: Jonas den 14 november 2009
, kl. 14:39
God Morgon..!.
Egentligen vill jag inte riktiga någon kritik i sig mot spelet, då jag som tidigare nämnt inte ens spelat det utan bara sett trailers samt ingame photage och därav, återigen, borde hållit mig utanför diskussionen.
Jag tycker bara att det är märkligt att två individer som antagligen mer än gärna sett att DAO hade fått stoltsera som årets utgivning, i stället sparkar bakut och gömmer sig i fosterställning bakom vedspisen.
Alright, nu dömer jag enbart efter deras reaktioner återgivna här på bloggen och inget därtill. Har alltså inte hört mig för via telefon eller msn osv. Intressefaktorn är helt enkel för låg.
Jag tar spel och andra medier för vad dem är och utelämnar en jämförelse mellan analysobjekt och referentiellt material fram tills mitt eget, grundläggande, omdöme är satt.
Det må hända att det framstod som att min liknelse av Mortal Kombat enbart baserades på ren jämförelse. Trots detta går en trailer samma analysmodell till mötes som allt annat som hamnar under min lupp. Eget omdöme först ut i proceduren alltså.
Tycker dock att DAO gott och väl kan jämföras med i princip vad som helst som förs fram utav ett narrativt element. För hur juste är det att särbehandla något? Bara för att någon anser att dialogen är överlägsen sina konkurrenters försök till interaktion fiktiva karaktärer sinsemellan, är det ju inte därmed sagt att den är bra.
Dramaturgi i spel är ett relativt ungt begrepp och skall därför veta sin plats i någon form av hierarkisk skala där böcker, teater och film ligger ljusår före.
Jag känner på mig, med trailern i fråga som utgångspunkt, att med lite finess och hårdare arbete, så kan Bioware föra dialog och historieberättande till högre höjder än generella verk signerade Hollywood.
Stor budget och etablerade skådespelare behöver egentligen inte betyda ett skvatt. Det finns faktiskt en anledning till varför Hercules & Zena i dag är moderna klassiker.
av: Dan den 14 november 2009
, kl. 17:44
Ah, vad härligt pretentiösa och gränslöst analytiska vi blivit allihopa! Fantastiskt!
Tack för alla ord, främling. Du ska inte vara rätt för att kritisera, det gör det bara desto roligare att fortsätta diskussionen. Hade alla kommentarer bara lydit ”Ja, DA suger fan halvslak apballe” så hade vi inte kommit någonstans.
När det kommer till dialogerna i Bethesdas spel undrar jag inte om du inte tar lite väl hårt på röstskådespelarna. De suger, det kan jag helt klart säga. Men alternativen och dess konsekvenser upplevde jag åtminstone i storylinens dialoger som betydligt spretigare, på ett bra sätt.
Ja, att ge ett spel en halvtimme kan tyckas vara på tok för lite, inte minst när spelet förmodligen har en minsta speltid på 20+ timmar. Geometry Wars kan man med gott samvete döma efter en halvtimme, men det tar emot att göra detsamma med Dragon Age.
Skälet jag har att göra det är som jag nämner i texten, magkänslan är precis densamma, om inte värre, som jag haft med samtilga Biowares spel. Det var med stora förhoppningar och entusiasm som jag tog tag i både Jade Empire och Mass Effect, men båda spelen faller på brister som för mig gör dem helt ospelbara. Och det stör mig som fan, för jag är verkligen en gammal rollspelsräv. Levlar, nya vapen, alver och dvärger, all that kinda shit brukade få mig att bli helt varm inombords. Jag kanske helt enkelt tappat intresset för det?
Varenda recension och varenda litet ord om DA gör mig lite irriterad och lite ledsen över att det föll så platt för mig. Jag ska erkänna att jag inte släpat iväg och sålt det en. Funderar lite på om Vi Spelar ska få en ny feature som heter ”Alex stålsätter sig och ger sig fan på att ge det en chans till…”
av: Alexander den 14 november 2009
, kl. 23:09
Jag giver er. I detta klockslag, denna timme:
Essensen.
humm..
Alex: Du verkar behöva kognitiv terapi för ditt trauma i the Fade. Denna mardrömsvärld förföljer dig och hela din bild av detta äventyr har rämnats.
Här är logiken som kommer att föra ljuset in i din själ igen:
BIOWARE skapar–>En helt ny sagovärld> de erhåller därmed full kreativ frihet till att skapa sinnesmagi och berörande upplevelser–> är du inte nyfiken på att se vad de lyckas åstadkomma?
Vi försöker med associationer–>ordet fade–>hm fade–något grått–>hm något tråkigt–> minnet av det tynar bort-ack!
= din upplevelse.
Dött och livlöst på grund av människans synd. Det var menat så.
Blir du inte intresserad av att få veta hur deras berättelse fortskrider?
Den må vara mörk, men ljuset är inte alltid särskilt gott
(du vet fan va det bländar ibland aoooch!) Ibland bränner det upp det torra snälla söta gräset och startar hemska bränder med förstoringsglas..
Metaforer åt sidan.
Spela åtminstone Human noble eller dwarf noble för en bättre start.
Jag har dock ingen aning om hur man kan bota din impotens i detta fall. Kan inte Bioware, så må gudarna ha förbarmande över dig du arma människa .
Dan.
Vi ser båda två vad spelmediet behöver förändra för att kunna bli mer seriöst och kulturellt betingat. Det finns en skillnad mellan nöje och kultur, i det att det senare enligt min åsikt bör vara själsberikande.
Nöje kan vara vilken idioti som helst i princip: Let´s, dance, schlager och emoungar med mjölkigt fjun som slår sönder sina händer efter att ha sträckspelat MW2 i 17 timmar (ni måste ha sett videon på youtube..)
Wellwell. Man kan diskutera detta i evighet, en konstruktiv kritik bör efterlysas, utvecklare bör få beröm när de för mediet framåt och inte ständigt få höra hur ”efterblivet” saker och ting framförs när det ändå handlar om artificiella människor och limiterande teknik. Att applicera mänskliga attribut och trovärdighet är inte en helt så lätt uppgift.. Jag är av förlåtande natur, en människa bland alla de andra operfakta varelserna som uppfyller vår värld, andra finsmakande eliter som tyvärr ibland varken tål brister sig själv eller andra. AOOCH!
BAM KAZAMM SCHIZZZHERNÖT
Gonatters. Eder älskvärde främling
.
av: främling den 16 november 2009
, kl. 0:29
En kort grej bara om att ”utvecklare bör få beröm när de för mediet framåt och inte ständigt få höra hur ”efterblivet” saker och ting framförs när det ändå handlar om artificiella människor och limiterande teknik.”
Visst bör de det, och det är mycket i Dragon Age som är väldigt bra, till exempel hur levande relationerna mellan karaktärerna kan kännas. Dock är det inget i tekniken i sig som säger att framförandet måste kännas efterblivet. Hade man valt en mer stiliserad design på karaktärerna, som i NWN, istället för att satsa på maximal realism (som man dessutom misslyckats fatalt med, Wrex i Mass Effect känns många gånger mer levande rent fysiskt än de flesta karaktärer i Dragon Age, tyvärr), hade man som spelare kunnat ha betydligt mer överseende med att framförandet inte känns helt realistiskt.
Och jag spelar förresten på 360 (jag har tyvärr inte haft råd med någon duglig speldator på länge), men jag tycker egentligen inte att det är relevant. Utöver ett interface som förenklats på mer eller mindre intelligenta vis är det samma spel, och en recension av Dragon Age ska väl ändå handla om det Dragon Age som Bioware utvecklade, inte om det Dragon Age man kan spela om man letar upp rätt moddar? I så fall får man recensera moddarna istället.
av: Daniel den 16 november 2009
, kl. 1:13
God morgon.
Daniel.
Jag har hört att Xbox 360 har vissa issues, inget topdown isometric view, jobbig kontroll, men ska visst vara bättre än ps3 versionen.
Min känsla är att när man spelar med kontroll vill man gärna kunna slå med svärdet själv och inte bara sitta och se på..
Åtminstone är svårigheten reglerad en aning där.
(Spelet var ursprungligen planerat endast till pc btw, ibland finns det dåliga portar, tyvärr)
Jag börjar se var din frustration kommer ifrån.
Sedan det jag syftade på handlade inte om moddar utan om tactics-inställningar samt val av attribut och skills mm.
Vad gäller människor up-close har vi väldigt höga krav, allt måste stämma. Har du ännu sett en animerad pixarfilm där människorna upplevs som verkliga? Dessa mästare har själva berättat om hur svårt och krävande det är, därför låter de dem vara stiliserade.
Hade Bioware valt den vägen hade den realism de eftersträvat gått under. Visserligen tycker du att det sker ändå.
Jag tycker de lyckas gott nog med Duncan, Loghain och många andra.
Men visst finns det spel som sköter det hela bättre. Heavy Rain t.ex. Improvements går att göra i massor för att skapa en levande värld, men fokuset var att skapa en reinkarnation av de klassiska BW rollspelen. Det räcker för mig.
av: främling den 16 november 2009
, kl. 11:29
Ni behöver inte svara på det jag skrev, jag existerar inte för att utgjuta kollektiv *ngest, utan mest för att sprida frågetecken. Ibland materialiseras mina tankar, omvandlas till bokstäver på en skärm på någons blog, bara sådär.
Hursomhelst, ville avsluta med något som är väldigt intressant som anknyter till interaktivitet och berättartekniker i spel:
”If we continue on our current path, we’ll end up in the pop cultural ghetto where [comic books] are,”
http://www.gamasutra.com/php-bin/news_index.php?story=26077
av: främling den 16 november 2009
, kl. 21:46
Riktigt intressant läsning det där faktiskt. Nämner en hel del av de saker som frustrerar mig med spelmediet i stort.
av: Daniel den 17 november 2009
, kl. 12:43
Det bästa från kommentarerna
”The fact is that the industry is finding it hard to leave where it presently is and take the giant and bold step into the next where it will be totally unmatched by any other medium”
”Videogames need to be more like books, movies and music in that they need to have the same type of wide appeal, not be seen as ‘merely a distraction’, or ‘just for kids’. Videogames have the potential to be THE form of entertainment of the future, more than movies or books. To do so, though, we need to avoid the pitfalls that befell comics, which relegated them to being categorised as a niche product, a subculture, and not fit for adult consumption – even though in the last 50 years the medium has advanced and in cases surpassed the maturity of videogames”
”in my opinion the industry right now is in the awkward teen phase with publishers still striving for having the best graphics, art and effects above all else. However I think people are seeing that the best games come from people who don’t think in that same manner and hopefully we’ll reach a point when gameplay and the experience are considered the most important factors in creating a game”
Samt denna som lyfte mina ögonbryn.
”On March 13, 2006, the French ministry of culture held a ceremony to elevate three famous video game designers to the dignity of Knight in the Order of Arts and Letters. Rayman’s designer Michel Ancel, Alone in the Dark’s creator Frédérick Raynal as well as legendary game designer Shigeru Miyamoto received their medal from the hands of minister Renaud Donnedieu de Vabres. The Minister said: ”Because they are a cultural entertainment medium, video games are more than welcome rue de Valois [note: where the ministry sits in Paris]. ‘Art is a game between all men from all times’ said Marcel Duchamp. I am convinced that our country’s vitality in the video game creation field is a guaranty of its capacity to innovate, to evolve and to create.”
<3
av: främling den 17 november 2009
, kl. 16:15
…bestämde mig för att ge åbäket en chans till. Känns bättre den här gången. Fastnade snabbt för hela konceptet med tranquils.
Ska dock inte sticka under stol med att det finns en massa grejer som stör mig. Yahtzee har som vanligt en hel del bra poänger. (http://www.escapistmagazine.com/videos/view/zero-punctuation/1096-Dragon-Age-Origins)
Återkommer med mer intryck…
av: Alexander den 18 november 2009
, kl. 23:19