Skulle du lita på en litteraturrecensent som bara läste tjugo av tjugoen kapitel? Skulle du lita på en filmrecensent som stängde av när det var en kvart kvar av filmen? Skulle du lita på en teaterrecensent som bara såg två av tre akter?

Nej, skulle inte tro det, vad? Alltså kan man anta att vi även förutsätter att våra spelrecensenter har spelat igenom hela spelen innan de fäller sina omdömen.

Nu överväger Remedy Entertainment att plocka bort slutet från de förhandskopior av Alan Wake som skickas ut till recensenter.

Snacka om att skjuta sig själv (och sitt medium) i foten! Remedy är rädda att folk ska avslöja slutet av intrigen för läsarna, så de låter inte recensenterna ta del av hela spelet. Problemet är bara att det är en rakt igenom felaktig slutsats.

Alan, från Alan Wake

Om slutet är så viktigt att det absolut inte får avslöjas, kan vi anta att Remedy har skapat ett spel där även berättelsen är värd att uppleva, inte bara spelmekaniken. Då ska ju självklart även den recenseras och kritiseras – något man alltså förvägrar recensenterna om man plockar bort slutet från förhandskopiorna.

När hörde du senast talas om en filmkritiker som inte fick se den sista kvarten av en thriller? När hörde du senast talas om en litteraturkritiker som inte fick läsa sista kapitlet i Liza Marklunds senaste deckare? När hörde du senast talas om en teaterkritiker som inte fick se sista akten av en nyskriven pjäs?

Ni fattar.

Spel är, jämfört med alla de tre ovanstående konstformerna, ett oerhört ungt medium, som ständigt kämpar för att accepteras av etablissemanget som en konst- och underhållningsform likvärdig sina föregångare. Visst, det finns folk som bara fnyser åt etablissemanget, och de har en poäng i att man inte ska behöva spela på deras villkor hela tiden, men att accepteras av etablissemanget har uppenbara fördelar. Det leder till större exponering i media, vilket ger större förståelse för vår kulturyttring bland folk i gemen, och icke att förglömma, mer pengar, exempelvis genom kulturbidrag, som inte är öronmärkta för Generisk FPS-uppföljare IX – Gears of Halo.

Spelutvecklare har i tio år nu (minst!) tjatat om sina filmiska influenser, och hur felriktat det än är (spel är inte film, och ska inte vara det heller tycker jag, däremot får man gärna låna bildspråk och berättarteknik därifrån om man vill) visar det ändå på ambitioner. Ambitioner jag antar vill bli tagna på allvar av det övriga kulturetablissemanget.

Folk som tänker som Remedy kommer aldrig bli tagna på allvar av kulturetablissemanget. Vi har skrivit en berättelse som är så bra att ni INTE FÅR recensera den. Det visar ju dessutom bara att Remedy å sin sida inte tar våra recensenter på allvar. Man litar inte på att de journalister som skriver om spel i dag ska ha vett och sans nog att kunna kritisera en produkt och dess narrativ, utan att avslöja hela slutet för läsarna.

Om vi inte ens kan ta varandra på allvar, hur ska vi då kunna förvänta oss att resten av kulturbranschen ska göra det?