Så du blev spelproducent när du blev stor?

Du har sett för mycket på Tarantino-filmer och spelat för mycket Max Payne.

Det är faktiskt på gränsen att jag är förvånad att jag inte hört något om en arg Quentin som stormar in på Bethesda för att kräva de pengar som han borde fått, om nu Wet inbringat några stålar alls, vill säga. Det var länge sedan jag var så kluven till ett spel som Wet. Jag skulle vilja kalla det för ett dåligt spel, men bara det faktum att jag ändå satt med de tre kvällar i rad och spelade igenom allting måste betytt att jag någonstans haft kul.

Wet sätter dig i rollen som Rubi, kanske det mest stereotypa kvinno-badasset (som taget ur en Tarantino-film) man kan tänka sig. Hon är snygg, kaxig, kortfattad och jävligt arg. Hennes främsta förmågor att genom att handlöst kasta sig framåt eller glida på knä få tiden att gå långsammare, vilket såklart ger en tid till att sikta på varenda kostymklädd fiende (som taget ur en Tarantino-film). Så länge de håller sig på avstånd vill säga, blir det för närgångna är det bara att dra katanan (som taget ur en Tarantino-film) och hugga av kroppsdel efter kroppsdel. Blodet sprutar fontänlikt (som taget ur en Tarantino-film).

När Wet får komplex och måste tuffa till stilen lite låter det Rubi åka hiss. Det spännande i Wets värld är att varje gång Rubi kliver ur en hiss springer en av alla kostymnissarna i ursinne rakt emot henne, och precis som vilket badass-brud som helst så höjer hon sitt grovkalibriga vapen sakta och avfyrar en kula rakt i ansiktet på de försvarslöse stackaren. I ett desperat försök att slippa få mannens röda kroppsvätska i ansiktet vänder hon sig snabbt bort, men alltid en millisekund för sent. Slafset träffar henne i hela plytet och i ren ilska försätts Rubi i bloodrage (ärligt talat har jag glömt om spelet omnämner dessa sekvenser som bloodrage eller om det mer var ett passande namn jag valde att kalla det). Innebörden är dock den att spelet ställer om helt till en betydligt mer enkelspårig färgskala, nämligen bara svart, vitt och såklart rött. Musiken blir dessutom mer briljant än någonsin, den annars lite funkiga ljudbilden övergår till catchig punk och med textrader som ”She’s a danger to society but mostly to herself” så känns det helt rätt att kasta sig in bland tjugo beväpnade herrar och utan ett uns rädsla skjuta dem en efter en i antingen huvudet eller ballen (eftersom det är de två träffzonerna som spelet belönar med bonuspoäng), medan man låtar den halvautomatiska armen mata kulor som den själv vill. Just det, jag ska faktiskt ge Wet lite beröm för sitt nyskapande sätt att låta en ta hand om två ondingar samtidigt. Eftersom Rubi, som alla koola brudar, använder sig av två revolvrar så vill man såklart kunna skjuta på separata mål när ens motstånd alltid består av kvantitet framför kvalitet. Detta löses genom att vänsterarmen alltid siktar på vad spelet anser vara den närmaste fienden (det har ofta fel) och markerar denna med ett litet sikte. Högra armen kontrolleras med höger spak och ger spelaren frihet att skjuta på vad än önskas. Inget revolutionerande, men ändå lite nytänkande, vilket behövs i ett spel som annars bara återanvänder gamla beprövade koncept.

Gamla beprövade koncept som underhåller mig och får mig att sitta fastklistrad ett par kvällar.

Summan blir den att jag hade kul med Wet. Och det är väl precis det vi ska ha med våra spel? Den pretentiösa kritikern i mig vill hacka på varenda liten detalj som var fel, de var trots allt oändligt många. Men den positiva sidan i mig minns att jag satt och sjöng med och skrattade varje gång jag belönades med ”BALLBREAKER” efter att ha skjutit någon i kuken.

Det kanske är något fel på mig, men kort sagt gillade jag Wet.