Mass Effect har förstört mitt liv, lite som WoW gjort ett par gånger, fast på ett helt annat sätt. WoW förstörde mitt liv genom att vara en gigantisk allslukare som glufsade i sig all ens speltid med en färgglad yta och lättillgänglig underhållning tillsammans med andra (för det är ju som vi vet alltid roligare att spela med andra). Med bedrägligt enkla men beroendeframkallande spelmoment sög WoW åt sig mer och mer speltid, tills jag inte ens såg åt några andra spel mer än i korta stunder av klarhet. Stunder som min nedknarkade hjärna avskrev som tillfällig galenskap – inga spel kan väl vara mer värda min tid än WoW?

Mass Effect har förstört mitt liv genom att vara allt jag letat efter bland rollspel. Det är stort, men känns ändå snabbt. Det är vackert, utan att hemfalla åt simpel gullig rollspelsanimeestetik. Det är ambitiöst skrivet, utan att vara storvulet och långt bortom gränsen för pekoral (något jag själv däremot tenderar åt för stunden). Det är helt enkelt bäst, och efter att äntligen ha spelat genom spelets huvudstory (det tog bara ett och ett halvt år) och för första gången ha börjat om på ett avklarat mastodontspel, ser jag mig om, och fattar inte hur några andra spel någonsin kunde kännas intressanta. I Level läser jag om Assasin’s Creed II, Bayonetta, Rage och Splinter Cell Conviction. Det enda spel av dem jag läste om i senaste numret som intresserade mig det minsta, var Dragon Age Origins, och det förekommer bara i en reklamannons för någon postorderbutik. Det som skiljer det från de övriga storspelen, är att det utvecklas av Bioware.

Min Shepard är fulare, men han är min (min kvinnliga Shepard är snyggare, och hon är också min).

Under en tur på stan i dag bläddrade jag igenom den ena spelkedjans begagnathyllor, och hittade bara låda efter låda med likartade FPS, TPA, racing och rollspel. Inga av dem lockade mig det minsta. Rollspelen är företrädesvis japanska, vilket innebär att de är som att spela Final Fantasy ett med högupplöst grafik (Eternal Sonata, som ändå har realtidsstrider, står i min hylla och gråter för att jag övergett det redan efter knappa tio timmar). FPSen gör sitt bästa för att efterapa grönbrunleriga Medal of Honor (det första) som öveträffades redan av det första Call of Duty med någon unik knorr (tänk Fracture), och vad tredjepersonsäventyren vill vet jag fan inte, men de lockar mig inte. Varför ska jag axla någon anonym muskelknuttes mantel och försöka rädda en vacker men anonym (brun) värld, när jag kan designa min egen kommendörkapten Shepard (till så väl utseende som personlighet) och ge mig ut i den mest detaljerade och kärleksfullt konstruerade galax spelvärlden någonsin skådat?

Så ni kan behålla era Battlefields, era ökända bajonetter, era automatvapen och piskor, era Dirty bilar och heta importnätter. Jag väntar tålmodigt på Dragon Age och Mass Effect 2. De ska får förstöra mitt liv, och jag kommer att älska varenda minut. Under tiden nöter jag lite hadokens när jag orkar, och lattjar runt i Mass Effect när jag inte orkar.