Så. I brist på ett stort smaskigt ämne att skriva sida efter sida om så tänker jag vara lika enkel och opretentiös som jag var för någon månad sedan.

Update, helt enkelt.

Först och främst, Beatles Rock Band? What the fuck? Sade inte Harmonix att det just INTE skulle bli ett ordniärt Rock Band-spel? Är det inte exakt det? Hur skiljer det sig från de tre andra band-skivorna som finns till RB och GH? Okej att ni vill hajpa era spel med varma ord, men ni behöver inte rakt uppochner ljuga för oss.

Tankade hem det efterlängtade Batman-demot häromdagen. Det luktade storspel långa vägar. Batman var stor och mörk, skurkarna var hårda och ond, Gordon var härdad och lite bitter, Jokern var helt jävla utflippad. Precis som allt ska vara. Jag gillade att man flera gånger i det förhållandevis korta demot poängterade att Batman är en detektiv i grund och botten. I Arkham Asylum har manen så kallad Detective Vision som fungerar lite som ett speciellt kamerafilter som pekar ut viktiga saker eller detaljer i ens omgivning. Den gör det även enklare att hitta saker att greppa tag i när man söker bästa platsen att lurpassa på sina fiender.

Precis som att Nolans filmer om Batman totalt pekar finger åt de gamla och inte alls erkänner deras existens så känns det bra att Arkham Asylum inte låter sig bindas upp till någon specifik film eller tidigare verk. Lyckligtvis verkar den här Batman ligga betydligt närmare Bales version än töntarna Clooney och Keatons flopp-fladdermöss. Det märks i hans råa, hänsynslösa kampstil. Det är feta smockor och råa ”takedowns” (läs avrättningar) som gäller, helt enligt serietidnings-Batman alltså. Samma inspirationskälla som Nolan använde för att blåsa nytt liv i den i särklass häftigaste superhjälten som någonsin skapats.

Två spel som gått varma hemma hos mig ett tag är Civilization Revolution och Mirror’s Edge. Det sistnämnda ville jag ge en längre stund än de där två timmarna med ett lånat exemplar ungefär när spelet kom. Även om jag gillade de två timmarna så drunkande det i sjön av bra spel som kom samtidigt. Nu, många timmar senare, måste jag säga att det är något av det bästa som skapats här i hemlandet på ett bra tag. Dice har uppfunnit FPSet utan S. Det är estetiskt vackert, snabbt, intuitivt och dramaturgiskt välgjort.

DS-versionen av Sid Meier’s ”baby-Civilization” recenserade jag förra året under min korta men intensiva tid på en av Sveriges lite större spelsajter. Minns jag inte helt fel så tror jag att man kan sammanfatta recensionen ungefär: bra spel, men för oss som älskat de tidigare, och mycket mer komplexa delarna, känns det här mest avskalat för att passa folk som saknar koncentrationsförmåga i mer än ett par timmar.

Lustigt nog är spelet nästan identiskt på Xbox 360. Det är Civilization på speed. Man har sparat på detaljerna och lagt fokus på användarvänlighet och möjligheten att spela om hela världshistorian i en sittning. Sid Meier ska upenbarligen vara hur nöjd som helst med sitt verk, vilket jag har lite svårt att förstå. Fyran är ett mycket bättre spel av den enkla anledning att det är ungefär tusen gånger djupare, men självklart avskräcker det även vissa. Jag kan tänka mig att Firaxis haft för avsikt att snärja nya fans och samtidigt tillfredsställa gamla veteraner. Och det kanske är precis det de faktiskt gör, för jag fortsätter ju spela. Om du känt suget att prova Civilzation, men fått svindel av den långa listan med nya koncept och tillägg till varje del så är det här spelet för dig. Man har plockat ut kärnan ur spelet och tillsatt en handfull pedagogiska och hjälpsamma instruktörer som både låter och ser ut som Sims. För nybörjaren är det säkert härligt att alltid ha dessa nära, jag brukar däremot fantisera som hur det skulle vara att binda fast dem i en stol, sätta på ”Stuck in the Middle With You” på radion och dra fram rakkniven.

För oss som spelat de äldre, och mycket mer avancerade, blir det lite som att gå om sjunde klass i skolan. Det känns aldrig utmanade, men man kan dock behöva tänka till lite då och då. Det fina i det är att man får mycket tid över till finlir. Detaljpillande och vaksamma ögon på sin civilisations utveckling är A och O och får självklart mer tid när man inte har riktigt lika mycket annat att tänka på. Både plus och minus, men andra ord.

…ja, så blev det en salig blandning igen. Mycket Civilization dock. Det har blivit mycket Civ senaste tiden här. Min fascination för serien har alltid varit stor, och i brist på en vettig dator (läs: fungerande Windows i Boot Camp) så spelar jag gladerligen Revolution istället för fyran. Dessutom håller det mig inte uppe till sådär fyra, fem på morgonen, eftersom matcherna hinner ta slut långt innan.