När jag köpte min 360 för ett och ett halvt år sedan, var Gears of War ett av de spel folk sa att jag måste köpa. Spelet hade släppts tämligen nyss (nåja, ett drygt år gammalt var det allt), och fått bländande recensioner överallt. Även de mest kritiska, däribland Eurogamer, som menar att det spelmässigt är ett ganska ordinärt spel som inte har så mycket nytt eller eget att komma med, gav spelet höga betyg, och lät sig dessutom trollbindas av grafiken.

Personligen har jag inte haft något större intresse för shooters sedan Halo och Call of Duty dök upp till PC:n, och jag struntade helt i alla rekommendationer och ignorerade Gears of War och dess uppföljare. Tills härom dagen vill säga.

Jag är alltså ingen storkonsument av shooters. Jag tycker att de flesta är intill förväxling lika (brungråa och fulla med nazister), och själva mekaniken verkar inte ha utvecklats nämnvärt sedan Half-life (där kan jag förstås ha väldigt fel, jag har ju trots allt inte spelat en shooter på allvar sedan Call of Duty). Men när Alex föreslog att vi skulle ta en kväll och plöja igenom Gears of War, som ingen av oss hade spelat tidigare, lät det ändå som en utmärkt idé. Dels skulle jag äntligen få se vad det var alla snackade om, och dels skulle jag få spela lite spel ihop med en kompis. En enkel ekvation.

Att spela tillsammans handlar nämligen om mer än att spela. Det är som att leka när man är liten. Det allra viktigaste är inte vad man leker, utan att man gör det med folk man gillar att leka med – det är ju för att umgås med dem som man leker över huvud taget.

Det har påverkat mitt WoW-spelande något enormt (perioder när folk jag gillat inte har spelat mycket har jag inte heller känt för att logga in), och är anledningen till att jag äntligen har spelat det snart tre år gamla Gears of War, som folk sa åt mig att jag måste ha när jag köpte min 360 för ett och ett halvt år sedan.

Naturligtvis är det även viktigt vad man spelar, vilket märktes när jag och Alex testade fyra usla spel häromsistens. Vi hade knappast tyckt det var så himla roligt att sitta i åtta timmar med något enda av de spelen, sällskapet till trots; men hade jag suttit där ensam hade jag stängt av alla spelen efter en kvart, och sedan aldrig spelat dem igen. Nu kunde vi istället roa oss åt och med varandras sällskap och vår gemensamma upplevelse i de stunder när spelen i sig inte var något att hurra för, både när vi spelade de usla spelen och när vi spelade Gears of War. Och vår gemensamma upplevelse av de usla spelen vi aldrig tänker spela igen, blir till ett gemensamt minne, något beständigt, istället för femton minuter av ens liv man vill ha tillbaka när man spelar tråkiga spel ensam.

Våra underhållningsformer skiftar och utvecklas med tiden och med vår egen ålder, men den enkla sanningen att det är roligare att leka tillsammans med andra än ensam står kvar, oavsett om man leker kurragömma eller spelar TV-spel.