Eller: Världens mest opretentiösa inlägg.

Den här bloggen ska, i alla fall i någon form, handla om spel. Jag spelar i stort sett hela tiden. Inte hela tiden som i uppkopplad i World of Warcraft bokstavligen tjugofyra timmar om dygnet, men jag låter sällan en dag passera utan att någon form av spel förgyller min dag. Tyvärr betyder inte det att jag alltid kommer på något smart och klyftigt att skriva om spel.

Så jag vänder helt på det och bara skriver.

Sprang och köpte Assassin’s Creed en gång för alla. Spelet som fascinerat mig ända sedan jag provade det hastigt våren 08. Det var en fantastisk upplevelse, men även en aningen märklig sådan. Innan jag satte mig ner med kontrollen i handen den där kvällen någon gång våren 08 trodde jag att Assassin’s Creed handlade om en lönnmördare under korstågstiden. Det gör det inte. Assassin’s Creed utspelar sig egentligen i grund och botten i nutid, på en typiskt minimalistisk och avskalad forskningsanstalt. Man har i stackaren Desmond Miles hittat någon slags gen och börjar därför gräva i hans minnen för att förstå mer av hans förflutna. Minnena från hans förfäder är alltså de som delar upp spelet i banor. Inga stages eller chapters här inte, i Assassin’s Creed betar man av memory fragments. Och visst fungerar det, dock slår det mig gång på gång att hela sci-fi-delen i spelets handling känns ganska överflödig, jag hade gärna fått den berättad för mig enbart ur Altaïrs synvinkel. Det känns som om den enda stora effekten det här udda dramaturgiska knepet har är att alienera menyers utseende från den del av spelet man tillbringar mest tid i.

Men skit i det.

Assassin’s Creed är ett himla trevligt spel. Altaïr är en hejare på att klättra och hoppa, utan att det känns fånigt och galet överdrivet, vilket gör att ta sig fram i städerna och jagas av vakter alltid är en fröjd. Även stridssystemet roar, eftersom man lagt krut på enkelhet och tajming istället för att göra det överdrivet komplext och svårt. Det är dessutom ett av få spel som belönar en om man beter sig som folk bland folk. Vakterna tycker inte om att man springer snabbt, stöter till folk eller skapar annat kaos. Är det rörigt får man se till att gå långsamt och inte väcka uppmärksamhet. Spelet har till och med en knapp för att möta folk varsamt, kort sagt när någon kommer för nära i folkmassan lägger Altaïr upp en arm på dennes axel för att hålla lite avstånd och undvika krock. Det är en oväntat mysig upplevelse att strosa bland folk och bara se till att inget dumt händer.

En hel del tid på Xbox Live har det blivit också. Castle Crashers visade sig vara ett vansinnigt charmigt spel och dagens nyhet Worms 2 håller nästan lika bra idag som det gjorde för… ja, vad blir det nu? Tio år? Vansinnigt. Det känns inte som längesedan vi varje längre rast sprang hem för att hinna spela lite Worms 2.

Ah, icke att förglömma. Mitt i allt tog jag och avverkade både Lost and Damned och Devil May Cry 4. GTA-expansionen upplevde jag lustigt nog som tajtare än grundspelet, storymässigt. Devil May Cry 4… var ett episkt mästerverk rakt igenom. Så sjukt pretentiöst, over the top, in your face hela tiden. Men mästerligt. Och svårt. Och snabbt. Och galet. Och, och, och… Nej, jag gillade, helt enkelt. Rakt igenom. Styvpappa fastnade framför TVn flera gånger, och kommenterade gång på gång hur han gillade utseendet, stilen, tempot, öset. Det slutade med att han rekommenderade det till en jobbarkompis som tydligen idag ska ha varit eld och lågor över sitt toppköp. Alltid fint att sprida lite finkultur.

Ja, nämen… här var lite vad jag har pysslat med helt enkelt i spelväg. Jag önskar jag kunde hitta något lite mer meningsfullt att skriva, men det kanske kan vara kul att glutta in lite i en annan gamers liv. Lite av en speldagbok det här.

Roat någon, kanske?