Visst är det något bakvänt med att jag till min 360 äger fyra spel. Mass Effect, Lost Planet, Virtua Fighter 5, och så Braid. Visst är det något bakvänt med den samlingen. De tre första säljs i butik, och är riktigt fläskiga spel på ett eller annat sätt. Mass Effect är det gigantiskaste rollspelet på den här sidan CD-mediet, Lost Planet har fiender i Dune-sandormsklass, och Virtua Fighter 5 är just det, Virtua Fighter.

Men så har vi då Braid. Köps över Xbox Live arcade, och är inte störst någonstans. Det är snarare minst. Nedladdningen tar ett par minuter, och spelets världar går att räkna på en hand. Efter en kväll med det började jag redan bromsa in spelandet för att inte göra slut på njutningen för tidigt.

Så bra är Braid, att jag förmodligen har lagt fler effektiva timmar på det sedan jag köpte det i lördags, än vad jag gjort på både Virtua Fighter 5 och Lost Planet, som jag har ägt i ett flertal månader.

Men låt oss ta det från början. Recensionsformulär 1A:

Braid är ett gulligt spel, med gullig grafik (eller åtminstone antar jag att den är gullig, på min tjock-TV är alla figurer så små och suddiga att de inte kan vara något annat), och bedårande musik. Mjuka pianomelodier, stråkar som går i vågor, nästan vaggande.

Men Braid är också ett bedrägligt spel, för bakom den aningslösa fasaden lurar ett skoningslöst plattformspusselspel. Varje moment är uttänkt med minsta möjliga marginal, och lösningen måste utföras exakt rätt, annars är det bara till att börja om från början (något som vi dock snart ska se inte är något stort problem trots allt). Skoningslöst, men dock rättvist, och otroligt tillfredsställande när man väl kommer på lösningen på ett pussel man suttit med i en halvtimme och prövat framlänges och baklänges. Ett spel som får en att känna sig smart när man förstår, och oändligt korkad när man inte gör det.

Spelets hjälte Tim har två verktyg till sitt förfogande, hopp, och tid. Liksom alla respektabla plattformshjältar kan han hoppa över avgrunder och hoppa på fiender för att avliva dem. Dessutom kan han påverka tiden. Du kan när som helst i spelet spola tillbaka tiden ända till den punkt då du klev in på den aktuella banan.

Så råkar du gå på en fiende, eller falla ned på de typiska speltaggarna och dö, är det bara att spola tillbaka tiden tills du står på fast mark igen.

Men det är mer än så. Tidsförskjutningen är inte bara ett sätt att undvika döden, det är också Tims enda verktyg för att lösa de pussel som står i vägen för honom, och för att i förlängningen lägga de pussel som är hans liv. Jag skulle kunna ägna åtskilliga spaltmeter bara åt att beskriva alla finesser i tidsresandet man måste bemästra, men det skulle förta njutningen för er som inte har spelat Braid ännu.

Så bra är Braid, att jag hellre säger för lite än för mycket, så att ni som ännu inte har spelat det också får känna på glädjen i att upptäcka hur det egentligen går till att manipulera tiden som ytterligare en dimension, ytterligare en spelmekanik.

Och därför slutar jag nu, och återgår till att spela Braid, återgår till att väva tiden kors och tvärs, runt och genom och över och under sig själv.

För att inte helt lämna er i ovisshet om vad fanken det här är för spel, följer här en video. Men ha i åtanke att det här är en walkthrough till hela den första världen.