Min personliga favorit, och tidernas sötaste slagskämpe

Soul Calibur IV släpptes för en dryg månad sedan, och nu när jag återvänt till mina maskiner och min TV efter en sommar hos föräldrarna i hemstaden Uppsala, är det i princip det enda jag spelar.

Det första som slog mig (utöver hur mycket tystare min sprillans nya PS3 var än min nästan lika nya 360) var att mina kunskaper från tvåan är närmast värdelösa. En av mina favoritkombinationer med Talim finns inte längre, och hela systemet verkar ha skruvats om lite.

Det jag framför allt har reagerat på är att alla karaktärer rör sig långsammare. I tvåan kunde jag i alla fall med de smidigare gubbarna och gummorna (till exempel Talim) verkligen springa runt fritt i åtta riktningar, och det kändes som att springa. I fyran mera masar man sig runt i ringen om man rör sig i någon annan riktning än rakt fram.

Ett av mina viktigaste verktyg för att vinna matcher blev genast mycket svagare.

Dessutom känns det som att en hel del attacker är mycket mer maskerade än i tvåan. Det har hänt fler gånger än jag vill erkänna att jag blivit träffad av någon attack, oftast mitt i min egen sving förstås, och bara suttit och undrat var i hela fridens namn den kom ifrån.

Lägg till det att stegringen i svårighetsgraden känns lite ojämn, och du har ett himla frustrerande spel. Att klara story-läget på normal är busenkelt. Även med en gubbe man aldrig brukar spela med klarar man sig genom det på lite grundkunnande och ett par tre baskombinationer. Så fort jag ökade svårighetsgraden blev det dock plötsligt helt ofattbart mycket svårare.

Samma sak sker i arkadläget, men där kommer svårighetströskeln redan på normal, vilket gör det hela ännu mer irriterande. Efter sex lätta matcher av totalt åtta, får man på sjunde nivån möta The Apprentice, och även där blir spelet plötsligt mycket mindre förlåtande mot tanklöst kombinationsmatande. The Apprentice attackerar snabbt, hårt, och med en variation och ett rörelsemönster som ingen på vare sig de föregående sex, eller den efterföljande nivån på samma svårighetsgrad kommer i närheten av.

Förvisso är jag medveten om att jag aldrig varit någon riktig fantom ens på Soul Calibur II, och här är jag dessutom helt färsk, men det känns faktiskt en smula korkat att man först kan glida genom sex nivåer bara på att veta var knapparna sitter på kontrollen, för att sedan skoningslöst utklassas utan att ens ha höjt svårighetsgraden.

The Apprentice blev faktiskt så frustrerande svår att jag kastade kontrollen ifrån mig på sängen ett flertal gånger. Mer eller mindre medvetet slängde jag kontrollen mot väggen, och det så så hårt att den lilla plastbiten som sitter mellan axelknapparna faktiskt lossnade på vänstersidan. Som tur var kunde jag sätta fast det igen efter att ha skruvat isär kontrollen. Det hade inte känts så särdeles kul att behöva ersätta den tämligen dyra Dualshock 3-kontrollen efter bara ett dygn.

Men, trots dessa frustrerande moment, är Soul Calibur IV ett av de bästa spel jag spelat på bra länge, och ett spel jag kommer fortsätta spela bra länge. Dessutom finns det ju ett online-läge jag inte ens har börjat utforska än. Men det är knappt så jag törs. Tänk om jag förlorar. Min stackars handkontroll lever farligt!