Det var ett bra tag sedan det skrevs flitigt från min sida, Swedenmetal
var namnet på portalen där jag häftade mina alster på tapeten senast. Dock är fenomenet bloggande en helt främmande aspekt för mig av skrivande, så det skall bli spännande och kul att för en gång skull inte bara vara rakt objektiv, utan också kunna klättra lite som man vill utanför ramarna runt subjektet i fråga.

Även jag, precis som mina två kollegor vet att Azeroth och Outlands, världen där World of Warcraft just nu utspelar sig i, är en helt magnifik plats att äventyra i, är det jag – till skillnad från de andra två som fortfarnade ränner där med jämna mellanrum. WoW är det som gäller för mig just nu och så har det varit sedan expansionen The Burning Crusade släpptes lös i svenska butiker runt om i landet. Avbrott, pauser, avinstallationer, eller vad man nu vill kalla det har avlöst varandra titt som tätt, oftast pga universitetsstudier eller kanske bara en betalning som har gjort sitt. Första tanken som slår en kan vara att det här kanske är möjligheten att faktiskt starta på en ny kula, i den vardags-tidsrymd vi kallar fritid. Givetvis finns det en handfull andra saker att göra för att klockan skall ticka lite snabbare fram tills läggdags, såsom socialt umgänge, fysisk aktivitet (ja, jag är lite av en hybrid utav mig.) och kanske spela musik om man är lagd åt det hållet. Stunden då man inte har någon motivation att varken grinda reputation med sin vänner eller hålla kroppen i skick är dock oundviklig och kommer för alla minst en gång i månaden, skulle jag vilja säga. Det är här det riktiga järngreppet, signerat Blizzard visar vad de verkligen går för. I stället för att exempelvis trycka på power-knappen på mitt Wii, som hittills har roat mig med 45 minuters spelande à la Twilight Princess och en eller två tennismatcher väljer jag att söka mig till funktionen manage account på WoW-Europe för att tina upp mina hjältar på servern Twilight’s Hammer. Oh Yeah..!.

När allt kommer till krita så är det att rida på en mechano strider eller göra slarvsylta av vakterna i Tarren Mill som drar det längsta stråt framför de andra alternativen. Då de andra här i skribentstaben beskriver deras upplevelser av WoW såsom mycket grottspringande och massiva räder är nog min spelstil mer fokuserad på gemenskap, mig och andra spelare sinsemellan. Att driva ett gille på över 300 humörväxlande individer kräver ungefär lika mycket omsorg som en magister eller fröken har för sin klass de agerar föreståndare i, om inte mer kanske. Att låta ett spel växa allt eftersom man spelar det är något jag föredrar framför att dyka ner i en mängd andra handlingar, som, ja.. rent av kanske har ett slut? Hur som helst är det här nog faktorer jag hellre tar upp i framtida avsnitt i den här bloggen. Poängen är att jag gillar World of Warcraft mycket i flera olika avseenden och det lär bli ett ämne som jag förespråkar ofta här på sidan Vi spelar.

Till sist, för att runda av lite kanske, kan även jag säga att jag är en given konsument av Wrath of the Lich King. Utan att sticka under stol kan jag även meddela att svaret hade varit det samma om du frågade mig dagen då jag väntade på att Tbc skulle ta sin plats på min interna hårddisk. Daniel kommer med all säkerhet få ett återfall dagen då han inser att den nya hjälteklassen Death Knight är det shamanen aldrig kunde ge honom. Alex kommer oavsett han väljer att ge en gammal kärlek en ny chans få sin överdos av Theorycrafting och Instance tactics vare sig han vill eller inte. Ty World of Warcraft fungerar som vilket annat beroendframkallande preparat som helst; Trots att du lyckats ta dig ur det du så mycket förbannar och skyr, så kommer det alltid stå där med armarna öppna och välkomna dig tillbaka som om du alltid varit där. Själv har jag ju inga planer på att ge mig av som sagt, jag trivs jättebra.