Elfte februari 2005 gick jag, precis som så många andra, hem efter jobbet och började fyraskivors-installationen. Under tiden satt jag i telefon med min vän Mattias. Det lät ungefär så här.

- Oh my god! Level tre! Det här spelet är bäst! Åh, nya vapen… Fy faaan vad många spelare det är här! Det laggar skiten ur min dator! Men det gör inget! Kom hit nu då!

När iMacen tuggat i sig allt nödvändigt från alla skivor var det min tur. Det blev ett blått troll, en shaman. Allt laggade, buggarna var oändliga och jag fattade ta mig tusan ingenting. Överallt stod folk och väntade på “spawns”, chatten översvämmades av frågor som ingen tog sig tid att besvara. Trots allt satt jag kvar till småtimmarna, i hopp om att finna det där som skulle göra spelet så fantastiskt.

På den här tiden jobbade jag och vi var en hel del på jobbet som började spela vid releasen. Alla snackade om det och jag kände mig hjälplöst oinsatt i jämförelse med alla andra som snackade om talent builds, professions och en massa saker som jag inte riktigt hade greppat ännu. Vi spelade såklart på samma server för att kunna hjälpa varandra, men det tog tyvärr inte lång tid förrän det hände något som jag kommit att förknippa WoW alldeles för mycket med: det uppstod konflikter. Helt plötsligt löstes mysiga lilla guilden upp och folk ville inte snacka med varandra mer. Varför? Ingen ville prata om det. Jag försöka hålla mig neutral i det hela och fick så småningom veta att det handlade något om folk som inte kom överens angående ledarskapet.

Efter någon månad så var i stort sett alla jag kände uppe i level 60 och jag stod kvar och trampade vatten runt 30-40 någonting. Jag kände att jag aldrig riktigt hade tid att lära mig spelet och därmed aldrig blev riktigt effektiv! De var då jag gav upp. Avfärdade spelet som “tidsödslande och ofärdigt”. Det kändes bra, ett tag.

Hösten 06 fick jag för mig att plugga långt ute i Värmlands skogar och hade inte alls samma möjlighet att tillbringa kvällarna hos goda vänner eller ute på stan. Dessutom var ekonomin smal, det fick bli WoW igen helt enkelt. Okej att spelet har en månadskostnad, men man får ju mycket spel för pengarna, tänkte jag positivt. Den här gången var något annorlunda. Spelet kändes mycket stabilare och tempot var lite lugnare. Jag tog mig tid att förstå vad talent builds var, varför man inte kunde träffa folk i instanser och varför man inte fick XP av gråa quests. Dessutom hade jag ett fast schema och en bättre uppkoppling. Nu gick det att spela spelet på allvar!

Kvällarna med guilden blev många och vi tog oss igenom dungeon efter dungeon. Charmen kom sakta med säkert krypandes och till slut snackade jag inte mycket annat än WoW med mina vänner, de som spelade alltså. Vi samlade utrustning och snackade taktik över ventrilo. Flera av guild-medlemmarna blev riktigt goda vänner och jag kunde bokstavligen längta efter att kvällen skulle komma.

Men så hände det igen… Folk kunde inte riktigt hålla tider, glömde tidszonerna och drabbades av dåliga uppkoppling. Konflikten var ett faktum och jag slets mellan vänskap och lojalitet. Man skulle avsky den och den, för han kom aldrig i tid och lootade dessutom när han inte fick, men han är ju hur trevlig som helst! Dessutom skulle alla lyssna på guild mastern, för han gjorde aldrig fel, men lät alltid skitotrevlig i chatten och gav en aldrig några komplimanger. Kvällarna slutade allt oftare med en djup suck.

Mitt i allt det här insåg jag hur resten av världen bara passerade förbi utan min vetskap. Förutom att jag totalt tappade koll på resten av spelvärlden insåg jag att jag bedrövligt ofta behövde ge umgås-sugna vänner svaret: inte ikväll, jag raidar.

Vad är det för jävla svar egentligen?! Jag är en kille som gladerligen tillbringar många timmar per dag med någon form av spel, men den dagen då jag väljer spel framför goda vänner kommer förmodligen aldrig komma. Eller, på sätt och vis var det ju precis det som WoW tvingade mig att göra!

Nej, min erfarenhet av WoW är att ska till att offras mycket för att få ut någon riktig glädje av spelet. Så ska inte ett spel behöva vara i min mening.

Daniel skriver att han kommer ha svårt för att hålla fingrarna borta när WotLK släpps. Det hade jag nog också haft, om jag inte hade lyckats ha ett så långt uppehåll nu (cirka åtta månader) och insett hur mycket roligare spelvärlden är än bara ett spel. Ett spel som tar äckligt mycket tid och alltsom oftast urflippar i social misär.

Jag kommer inte ens se åt WotLK.