Någon sa till mig att Sverige är det land i världen med mest omsättning inom TV-spelsindustrin i förhållande till folkmängd. Det låter inte helt orimligt tycker jag. Bland våra större utvecklare sticker väl tre ut, skulle jag säga: Dice, Grin och Starbreeze. Av den enkla anledningen att jag vill stötta svensk spelutveckling har jag gett mig på de flesta titlarna av samtliga utvecklare.

Jag summerar det kort och gott…

Inte imponerad.

Men vi måste börja med en sak. Jag är vansinnigt FPS-allergisk. Ärligt talat vet jag inte vad det är, men så fort någon tvingar in mig innanför ögongloberna på någon och sätter ett gevär i handen så suckar jag tungt. För mig känns FPS som en genre som stått stilla ända sedan ID gjorde Wolfenstein.

(

)

Här ovanför har jag gjort ett stort och fint utrymme där alla Half-Life 2-fans, Call of Duty-anhängare och Unreal Tournament-fanatiker kan skriva av sig. Jag är helt övertygad om att det är fantastiska spel för er. Jag blir lätt illamående av det. Det är sant. Jag tycker Half-Life 2 är skittråkigt och fängslades inte en sekund av Call of Duty 4. Tyvärr.

Så föll de två största spelen av mina kära hemstadsbor Starbreeze. Jag kan erkänna att jag är imponerad av att spel av den här kalibern utvecklas ungefär en kilometer från mitt hem, men Riddick gör mig så frustrerad att jag var tvungen att bita i en kudde när jag för tiotusenfemhundraåttiotjugotusende gången dött och verkligen försökt lösa situationen på andra sätt. Riddick ska tydligen i viss mån vara lite fritt, man behöver inte ge alla däng och skjuta alla man ser, utan ska även kunna smyga förbi, ta alternativa vägar och få vara lite påhittig. Ingenting jag märkte något av alls förvisso. Jag kanske är för dum? Riddick har för mig blivit ett sådant där spel som står på hyllan och väntar på att jag ska orka ta itu med det. Jag vill verkligen, just för att det är härifrån. Men jag blir helt galen på det. Utan tvekan ett av de spel jag haft mest blandade känslor för på länge. Det hjälper ju inte heller att betyget på Metacritic är rätt högt och att killarna bakom spelet är supertrevliga.

Dice däremot gjorde förra året ett spel som roade mig en hel del, även om det kunde vara gränslöst frustrerande ibland det med. Jag syftar såklart på Mirror’s Edge. Trial and error, kallar jag det. Min kollega skrattade mig rakt i ansiktet och berättade att han klarade det på strax under tio timmar och dog bara ett fåtal gånger. Jag kanske är dålig på riktigt? Egentligen spelar det ingen roll, för Mirror’s Edge hade något som fick mig att vilja spela vidare. Förmodligen för att handlingen var ganska spännande och för att svårighetsgraden var utmanande på ett sätt som gjorde att man förstod att man kunde klara det, bara man koncentrerade sig lite mer den andra gången.

Det knäppa med min FPS-allergi är att jag verkligen inte haft något problem med FPS när jag var yngre. Dels var jag mer av en datorspelare, något jag helt gått ifrån, men som kanske i viss mån kan förklara saken. För två spel som verkligen hjälpte mig att få upp ögonen för online-spel var Quake III och Battlefield 1942. Sistnämnda utvecklat av Dice, vars riktiga uppföljare släpptes idag, Battlefield 1943. Demot på XBLA fick ungefär sju minuter av mitt liv.

Ja, här sitter jag, en japansk krypskytt, på huk ute på en liten ö. Hej och hå, jag ser ju ingenting där borta. Hmm, där jävlar står det en kille och hoppar på en stridsvagn. PANG! Nämen, nu dog jag ju! Ingen aning om vem som gjorde det. Ah, nu får jag vänta i ett par sekunder. In i igen. Här är jag! Fram med kikarsiktet. Ser ingen… ser ingenting alls… Buskar… Rök… Där är ju någon! PANG! Men fel PANG! Pang från honom i mig. Död igen. Vänta lite mera… Och så in.

Igen och igen.

Spelet kändes precis som 1942, vilket roade mig då. Nu fick det en lång utdragen suck och inte mer än det. Roas folk av att sitta och bara planlöst kötta varandra på det här sättet? Jag kan erkänna att Team Fortress 2 faktiskt spelas ganska frekvent av mig, men det bygger på så tajt samarbete och fördelning av alla tokiga klasser! Här fick jag välja på dude som kan skjuta långt, dude som kan skjuta ganska långt och dude som kan skjuta jättelångt. Det kändes som om alla spelade sniper, för jag dog hela tiden och såg ingen. Utom min lagkamrater. De satt buskar tittandes i kikarsikten. Och dog. Hela tiden.

Me nu jävlar. Nu kommer vi till Grin, utvecklarna som fick äran att återuppliva ett spel som inte varit aktuellt sedan NES: Bionic Commando. Och vilket märkligt spel det blev! Jag skulle vilja börja med att poängtera kort: Bionic Commando är inte rakt av dåligt. Det är däremot… opolerat, ogenomtänkt och ganska… puckat. Det första som slår mig är hur varje människa med minsta förståelse för fysik och rörelseenergi bör få explosiv gonorré av svingandet i Bionic Commando. Visst är det skönt att inte hela tiden behöva svinga upp fart för att kunna ta sig någonstans, men fysiken är oftast bara konstig och känns inte särskilt konsekvent heller. Titt som tätt slår man i saker, vilket sänker ens fart, men plötsligt har man dubbelt så hög fart igen av ingenting. Jag brukar mala på en hel del som hur vissa spel borde ha stannat i två dimensioner, Bionic Commando kan nog räknas dit.

Tre saker det däremot finns gott om i Bionic Commando är vatten, radioaktivitet och laddningstider. Vattner är mest där för att förnedra Nathan Spencer. Har man en tung robotarm kan man inte för allt i hela världen simma och knappt hoppa upp ur det heller, vilket gör att kontakt med vatten ofta leder till en ganska utdragen och irrterande död. En gång av tio leder ett frekvent pepprande till att vår dreadsbärande kommandosoldat skuttar upp ur vattnet och kaaanske kanske upp på land. Radioaktiviteten är det som Grin kastade in i 80 % av hela staden när de insåg hur jobbigt det är att bygga virtuella städer. Lustigt nog har radioaktiviteten struntat i långa korridorer genom hela staden. Tur för Spencer! Bara att svinga alltså, så länge man svingar sig rakt fram! Laddningstider är något man måste bli vän med. Hela tiden och länge. Jag är verkligen inte insatt i allt det tekniska i programmering, men det förvånar mig hur ett spel som på många sätt känns ganska fattigt och innehållslöst kan ladda så mycket. Vad laddas egentligen? De lågupplösta texturerna? De illusionerande bakgrunderna som får en att tro att hela staden går att svinga runt i? De puckade fienderna? Eller kanske de riktigt dåligt placerade checkpointarna? De som fick mig att stänga av 360n och skriva den här texten, efter att gång på gång ha spöat ett tiotal korkade vakter, besegrat en skittråkig robot med stor sköld och för mycket liv och sedan försökt svinga mig ut genom huset och landat pladask i vatten.

Antingen så är det jag som är dålig eller så är det Sverige som inte riktigt kan.

Eller: Världens mest opretentiösa inlägg.

Den här bloggen ska, i alla fall i någon form, handla om spel. Jag spelar i stort sett hela tiden. Inte hela tiden som i uppkopplad i World of Warcraft bokstavligen tjugofyra timmar om dygnet, men jag låter sällan en dag passera utan att någon form av spel förgyller min dag. Tyvärr betyder inte det att jag alltid kommer på något smart och klyftigt att skriva om spel.

Så jag vänder helt på det och bara skriver.

Sprang och köpte Assassin’s Creed en gång för alla. Spelet som fascinerat mig ända sedan jag provade det hastigt våren 08. Det var en fantastisk upplevelse, men även en aningen märklig sådan. Innan jag satte mig ner med kontrollen i handen den där kvällen någon gång våren 08 trodde jag att Assassin’s Creed handlade om en lönnmördare under korstågstiden. Det gör det inte. Assassin’s Creed utspelar sig egentligen i grund och botten i nutid, på en typiskt minimalistisk och avskalad forskningsanstalt. Man har i stackaren Desmond Miles hittat någon slags gen och börjar därför gräva i hans minnen för att förstå mer av hans förflutna. Minnena från hans förfäder är alltså de som delar upp spelet i banor. Inga stages eller chapters här inte, i Assassin’s Creed betar man av memory fragments. Och visst fungerar det, dock slår det mig gång på gång att hela sci-fi-delen i spelets handling känns ganska överflödig, jag hade gärna fått den berättad för mig enbart ur Altaïrs synvinkel. Det känns som om den enda stora effekten det här udda dramaturgiska knepet har är att alienera menyers utseende från den del av spelet man tillbringar mest tid i.

Men skit i det.

Assassin’s Creed är ett himla trevligt spel. Altaïr är en hejare på att klättra och hoppa, utan att det känns fånigt och galet överdrivet, vilket gör att ta sig fram i städerna och jagas av vakter alltid är en fröjd. Även stridssystemet roar, eftersom man lagt krut på enkelhet och tajming istället för att göra det överdrivet komplext och svårt. Det är dessutom ett av få spel som belönar en om man beter sig som folk bland folk. Vakterna tycker inte om att man springer snabbt, stöter till folk eller skapar annat kaos. Är det rörigt får man se till att gå långsamt och inte väcka uppmärksamhet. Spelet har till och med en knapp för att möta folk varsamt, kort sagt när någon kommer för nära i folkmassan lägger Altaïr upp en arm på dennes axel för att hålla lite avstånd och undvika krock. Det är en oväntat mysig upplevelse att strosa bland folk och bara se till att inget dumt händer.

En hel del tid på Xbox Live har det blivit också. Castle Crashers visade sig vara ett vansinnigt charmigt spel och dagens nyhet Worms 2 håller nästan lika bra idag som det gjorde för… ja, vad blir det nu? Tio år? Vansinnigt. Det känns inte som längesedan vi varje längre rast sprang hem för att hinna spela lite Worms 2.

Ah, icke att förglömma. Mitt i allt tog jag och avverkade både Lost and Damned och Devil May Cry 4. GTA-expansionen upplevde jag lustigt nog som tajtare än grundspelet, storymässigt. Devil May Cry 4… var ett episkt mästerverk rakt igenom. Så sjukt pretentiöst, over the top, in your face hela tiden. Men mästerligt. Och svårt. Och snabbt. Och galet. Och, och, och… Nej, jag gillade, helt enkelt. Rakt igenom. Styvpappa fastnade framför TVn flera gånger, och kommenterade gång på gång hur han gillade utseendet, stilen, tempot, öset. Det slutade med att han rekommenderade det till en jobbarkompis som tydligen idag ska ha varit eld och lågor över sitt toppköp. Alltid fint att sprida lite finkultur.

Ja, nämen… här var lite vad jag har pysslat med helt enkelt i spelväg. Jag önskar jag kunde hitta något lite mer meningsfullt att skriva, men det kanske kan vara kul att glutta in lite i en annan gamers liv. Lite av en speldagbok det här.

Roat någon, kanske?

…fan.

Fan ockå.

Men vafan!

Helvete!

Åååh, skiiit!

AAAHHH!

http://www.addictinggames.com/theworldshardestgame.html

Sommar betyder lata dagar. Sommar betyder ljusa nätter. Sommar betyder möjlighet att spela avsevärt fler timmar per dag än resten av året.

Om man har något att spela på vill säga. Av olika anledningar jag inte ska tråka ut er med, har jag efter universitetsterminens slut rest ned till hemstaden igen, och bor nu hemma hos endera förälder i sisådär två månader. Trevligt eftersom man kan få gratis mat, umgås med gamla kompisar (hej, Alex!) och gå på nationspubar med billig öl (hej, Svantes!).

Mindre trevligt eftersom det betyder att min TV, min PS3, min 360, och alla spel som hör till dem, är kvar uppe i studentrummet. Mindre trevligt eftersom det innebär att jag missar precis alla spel som släpps i juni och juli, och eftersom det innebär att jag inte kan spela ett enda av de spel jag redan har till de två maskinerna.

Helt klart taskigt läge för en nyutexaminerad kulturjournalist med siktet inställt på spelkritik…

Det här blir ett inlägg kantat av lite självgodhet. Jag måste säga att jag är rätt nöjd med mina spådomar, även om många av dem bara var baserade på nyheter, läckor och rykten.

Men ändå.

Jag tänkte dra igenom listan igen så får vi se vad som verkligen blivit sant och vad förblev tokiga spekulationer.

- PSP2/HD/nylansering – PSP Go blev det visst. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka än så länge. Skulle nog gärna sett något mer tappa-hakan-i-golvet. Nintendo är nog inte överdrivet bekymrade.

- Ett par fina spel utvecklade av Nintendo själva – Jajamen! Super Mario Galaxy 2, New Super Mario Bros. Wii, Metroid Prime 4… mycket mums. Hade dock gärna sett ett nytt F-Zero också, men man kan inte få allt.

- Haltande försök av Microsoft och Sony att revolutionera sättet vi spelar spel. (läs=göra en egen Wiimote) – Om Microsofts så kallade Project Natal verkligen fungerar som det gjorde på konferensen så tror jag starkt på det. Jag skulle dock vilja se hur det funkar i verkliga vardagsrum, med småkass belysning, rörig möblering, pösigt klädda människor osv.. Det känns som om det finns tusen faktorer som skulle kunna störa alla sensorer bortom spelbarhet. Men vad vet jag? Sonys Harry Potter-spön tänker jag inte ens kommentera.

- Xbox Next – Kändes lite tidigt faktiskt. Med all den kraft och innovation som smockats in i den här generationens konsoler tror jag att femårscykeln kommer förskjutas något. Sex, knappt sju år tror jag är rimligare.

- Kojimas nästa spel – Visst blev det ett Metal Gear till, och jag gäspar än en gång…

- PS3 slim – Nix pix. Varför inte?

- OnLive på riktigt – Spelbranschen har en ny Phantom! Verkar ha varit mycket anonyma på E3, jag förmodar att det kommer sig av en enkel anledning: skiten funkar inte!

- Dead Space 2 – Vi fick visst nöja oss med Extraction. Tror dock bara det är en tidsfråga innan tvåan dyker upp.

- SSX 4 – Inget alls, vilket jag tycker är märkligt. Mig veterligen har samtliga föregångare sålt riktigt bra. Kom igen nu, EA!

- Mer Castlevania i 2D – Jag tycket jag läste någon liten notis om att Kojima skulle producera ett Castlevania, men kan inte alls hitta den nu. Drömde jag bara, eller?

Toklistan ska såklart kommenteras också.

- Shenmue 3 – Nej, jag visste det innerst inne. Men jag kommer hoppas, varje E3. Förmodligen resten av mit liv, och så småningom postumt. Usch.

- Resident Evil 6 – Inte helt ute och cyklade, faktiskt! Ett av Capcoms så kallade Mystery Games var ett sprillans Resident Evil till PSP. Det blir alltså till att köpa PSP Go för min del. Damn.

- Ny hårdvara från Nintendo – Ja, eh… en liten pulsmätare till fingret. Men är det några jag litar på som kan hitta på något tokigt roligt med den så är det just Nintendo.

Nu har det börjat dyka upp lite “confirmed games”-listor på nätet och jag tänkte plocka ut godbitarna.

Resident Evil: Darkside Chronicles – Med Umbrella Chronicles visade Capcom att det är helt okej att göra light gun-spel av Resident Evil-serien. Underhållande, inte på något sätt revolutionerande. Så länge jag får ett hagelgevär är jag nöjd.

Resident Evil Archives: Resident Evil – Även om skräckfranchisens urfader återuppstår i alla möjliga varianter så är Capcom också väldigt förtjusta i att mjölka så mycket som möjligt ur sina gamla klassiker. REA: RE blir bokstavligen en remake på en remake. Eller, en konvertering av en remake, kanske man snällt kan kalla det. Mig veterligen ska bara lite Wii-kontroller implementeras i den urläcka GameCube-remaken av spelet som drog igång det hela. Intressant, hur som helst.

Capcom Mystery Game #1 and #2 – Mega Man 10? Resident Evil 6? Devil May Cry 5? U.N. Squadron 2? Okami 2?

Dead Space: Extraction – Visst, en rail shooter som utspelar sig innan Dead Space. Varför inte? Ärligt talat hade jag hellre sett ett regelrätt Dead Space 2, men jag tackar inte nej till något som har med ISG Ishimura att göra.

Need for Speed: Shift – Konkurrera med Gran Turismo och Forza, var det någon som sade. Jag är egentligen inte mycket för bilspel, men så fort någon sätter mig i en skruttig Volkswagen med 5000 spänn på fickan och säger “Jobba dig upp härifrån”, så vaknar rollspelsnörden upp inom mig och säger “Visst!”. Så fort det vankas “levlande” så är jag där, vare sig det gäller pojkar med stora svärd och spretigt hår eller brummande dieselslukare.

Blur – Nu ska jag dock säga emot mig själv. När jag för många år sedan packade upp paketet som innehöll en Xbox och till min besvikelse såg att de medföljande spelen var Top Spin och PGR 2, så började jag ändå med Top Spin. Bilspel var ju inget för mig. När jag ledsnat på Top Spin och spelat igenom Shenmue 2 så tänkte jag att man kanske skulle prova ändå, bara för att. Och dra mig baklänges på en halt liten häst vad kär jag blev. Städerna, bilarna och musiken smälte ihop till ett och PGR 2 levererade en upplevelse som vare sig trean eller fyran kunnat jämföra sig med. Hoppas Bizarre Creations hittar tillbaka med Blur.

Såg precis att det bara är skräck och bilar som gäller för min del på E3. Vad längtar ni mest efter?

Ofarligt våld?

Hur kommer det sig att underhållningsvåld utan konsekvenser anses mer okej för unga barn, än våld med konsekvenser? Fullständigt orealistiskt så kallat cartoon violence, där folk och fä kan ta hur mycket stryk som helst utan en skråma, är på något vis mer okej för unga barn än verklighetstroget våld som lär en konsekvenserna av ens handlingar.

Måhända har PEGI och liknande organisationer sundare utgångspunkter än moralister som tror att GTA gör barn till mördare, och siktar mer in sig på huruvida barnen helt enkelt kan tycka att det ser läskigt ut, men det är ändå något som känns baklänges tycker jag.

Tittar man på den svenska granskningslagen, det alltid lika luddiga uttrycket ”förråande”, och på förbudsivrares ständiga påståenden att man förlorar sin verklighetsuppfattning och tror att våld är okej om man spelar våldsamma spel, borde väl ändå spel som inte visar att våld har konsekvenser, så väl fysiska som emotionella, vara betydligt skadligare än spel som visar vad som faktiskt händer om man avlossar ett hagelgevär rakt i ansiktet på en medmänniska.

Det var i alla fall det som upprörde min mor när Street Fighter II dök upp på SNES när jag var tio (Street Fighter IV som kom i vintras fick märkningen 12+ av PEGI). Det var av yppersta vikt för henne att vi förstod att man kan DÖ av en enda av de sparkar det tar ett tiotal av för att vinna en rond i spelet. Att vi skulle bli skrämda av våldet verkade inte vara något som över huvud taget oroade henne.